Mobydick Tahiti, havet på ett annat sätt

Vad jag upplevde till sjöss med ett team som verkligen respekterar havet

Jag anlände till Aquatika Marina tidigt på morgonen, runt klockan sju, denna lugna lilla hamn i Paea som jag redan älskar för sin fridfulla atmosfär. Inga krusiduller, ingen reception: man går direkt till båten. Och från första stund förstod jag att Mobydick Tahiti inte bara var en annan tjänsteleverantör. Här utstrålar allt enkelhet ,  passion och framför allt respekt  för havet .

Stenella-  båten , 28 fot lång, byggd i Fenua, väntade fridfullt på sina äventyrare, redo att bege sig mot ett område jag älskar: Paea , Mara'a-udden , Papara ... ett fortfarande bevarat hörn av västkusten, långt från folkmassorna, där havet berättar historier för dem som tar sig tid att lyssna på det.

Ett lag som bor vid havet

Ombord mötte jag Isabelle  och Vaima  . Två olika personligheter, men en sak gemensamt: de älskar havet, djupt och uppriktigt.

Isabelle  har en lugn röst, erfarenhet och en fallenhet för att undervisa. Hon pratar om valar som man skulle prata om gamla vänner. Vaima  är energi, ett leende, en pilot som läser havet som andra läser en öppen bok. Tillsammans förkroppsligar de mildhet och lugn, och skapar en atmosfär så len att morgonen flyger förbi utan att man ens märker det.

Med dem "konsumerar" du inte bara en resa till sjöss. Du upplever  den.

Valskådning: det ögonblicket då tiden står stilla

Avgång klockan 7:15

Vi gav oss av klockan 7:15  , när ljuset fortfarande är mjukt och havet ännu inte har bestämt sig för att bli grovt. Området var lugnt, nästan tyst, och bara delfinerna  kom för att hälsa oss välkomna. Det är alltid ett nöje att se dem, förstås, men det var inte den där speciella spänningen man hoppas på när man åker på valskådningstur.

Minnen från min första Mobydick-tur

Och naturligtvis, när jag tittade på dem spela runt stråken, tänkte jag tillbaka på min första utflykt med Mobydick  för nästan två år sedan. Den dagen hade vi den otroliga turen att stöta på en sjungande hane  . En jätte som låg orörlig i det blå, som om den svävade mellan två världar.

När vi kom ner i vattnet korsade hans sånger , verkligt melankoliska melodier , havet… och våra hjärtan  . En djup, nästan primal vibration som skakar en inifrån. Vi tittade alla på varandra, med öppna munnar bakom maskerna, oförmögna att få fram ett ord. Det var kraftfullt . Rått. Oförglömligt.

Vibrationen i djupet

Jättarna närmar sig

Idag, ingen jätte

I morse erbjöd havet inga valar. Ingen avlägsen rännil, ingen mörk rygg som bröt mot ytan. Bara tystnaden i det öppna havet och delfiner som sällskap. 

Men det är viktigt att notera att vi är alldeles i början av säsongen  , och i år är starten särskilt långsam på alla öar  . Säsongen verkar till och med vara försenad  , kanske på grund av El Super Niño  , eller förändringar i deras födoområden  som håller dem borta från kusten längre.

Kort sagt, det är inte lätt i år, vare sig för turister eller för alla operatörer i Franska Polynesien  . Jättarna blir alltmer sällsynta, det är sant… men det finns också de dagar då, trots allt, flera av dem dyker upp och erbjuder oss verkligt magiska ögonblick . Så Mobydick förblir där, tålmodig, uppmärksam, redo för varje möte, även det oväntade, även de sena.

Simma i den turkosa lagunen

Men Fenua har sitt eget unika sätt att ta igen förlorad tid. På vägen tillbaka erbjöd lagunen oss en uppehållstillstånd: ett varmt, klart turkost bad  där alla släppte taget. Ett lysande, enkelt, nästan overkligt mellanspel. Inga valar den här gången, utan ett ögonblick av ren lycka, och ibland är det allt som krävs för att göra utflykten verkligt magisk.

En utflykt utan valar, men inte utan magi.

Det är det jag älskar med Mobydick: det här sättet att uppleva havet som det kommer  , utan att tvinga, utan att stressa, utan att ge löften. Vi observerar, vi respekterar, vi anpassar oss. Och varje utflykt blir en ny historia, ibland spektakulär, ibland mild, men alltid sann.

Och även om den här morgonen inte bjöd på något möte med en jätteval, bör jag nämna att videon som länkas till den här artikeln innehåller några fantastiska bilder på valar  , filmade under en tidigare utflykt. Dessa sällsynta ögonblick, fångade i det blå, visar upp dessa jättars fulla majestät och kompletterar perfekt den upplevelse som beskrivs här.

Dykning: återupptäcka känslan av att vara liten i en vidsträckt värld

En annan dag provade jag deras dykur. Återigen i en liten grupp, återigen i det område jag älskar så mycket. CRESSI-utrustningen är oklanderlig , ren , desinficerad och väl underhållen. Man märker att de tar sitt arbete på allvar.

Under vattnet avslöjar västkusten sina färger: brantningarna, de nyfikna fiskarna , sköldpaddorna som simmar förbi som om de hade ett möte någon annanstans. Och den känslan jag älskar: tystnaden , den genuina tystnaden, den som sätter dig på plats.

Mobydick Tahiti försöker inte blända dig. De visar dig vad havet har att erbjuda. Och det är mer än tillräckligt.

Vitspetsad revhaj

Påfågelflicksländor och gröna krom

Sovande haj

Snorkling: Polynesien som vi drömmer om den

Mellan november och juli erbjuder Mobydick Tahiti snorkelturer. Jag åkte dit en morgon när havet var som glas. Vi gled ner i vattnet, och omedelbart fanns livet där: fiskar , sköldpaddor , ibland delfiner som kom för att leka på avstånd.

Det jag älskar med de här utflykterna är att man aldrig känner sig stressad. Man tar sig god tid. Man tittar sig omkring. Man andas. Man låter sig ryckas med.

Dessutom har Mobydick chansen att utforska två fantastiska snorkelplatser  : Turtle Point  och Mara'a Aquarium .

På den första sprudlar korallerna av hälsa och vimlar av en mängd fiskar, inklusive ett femtontal arter av fjärilsfiskar  , ett obestridligt tecken på ett rev i utmärkt skick. Och naturligtvis är karettsköldpaddor  regelbundna besökare, alltid så graciösa.

Den andra platsen, grundare  , erbjuder en lika magisk atmosfär: koraller överallt, fiskstim som simmar runt omkring oss, och det turkosa ljuset som ger intrycket av att simma i ett naturligt akvarium. Seglande mot denna lilla pool av vit sand med koraller  passerar vi också genom ett område där vi kan observera gröna sköldpaddor  , lockade av de närliggande sjögräsängarna.

Solnedgångsaperitif: västkusten i sitt vackraste ljus

Klockan 16  gick jag ombord för deras solnedgångsutflykt. Jag trodde att jag kände till solnedgångarna i Paea. Jag hade fel.

Från båten framstår Moorea som en skuggdocka. Ljuset blir gyllene, sedan rosa, sedan violett. Vi pratar, vi skrattar, vi njuter av ögonblicket. Det är enkelt, men det är vackert. Och ibland är det allt vi ber om.

Varför Mobydick Tahiti gjorde intryck på mig

För det är inte en "aktivitet". Det är ett möte .

Med havet. Med passionerade människor. Med djur som inte är skyldiga någon något. Med en Fenua som bara visar sig för dem som respekterar den.

Mobydick Tahiti är:

• • ett skyddat område, långt från folkmassorna, bara 26,7 kilometer från Papeete 

  • Ett mildt, respektfullt och aldrig påträngande bemötande 

  • ett passionerat, kompetent och humant team 

  • bekväm båt, byggd lokalt 

  • Utflykter utformade för kvalitet, inte kvantitet 

  • ögonblick som dröjer sig kvar långt efter att man återvänt till land 

Bra

Mobydick Tahiti är ett av de vackraste sätten att upptäcka det polynesiska havet. Inte genom att "konsumera" det, utan genom att uppleva det. Inte genom att sträva efter prestation, utan genom att välkomna det havet har att erbjuda. Kort sagt, om du älskar havet, åk dit. Och om du respekterar det kommer du tillbaka.

Detta var min andra gång med Isa och hennes team, och jag kommer definitivt att åka tillbaka. För vissa upplevelser är värda att upprepa. Och detta är en av dem. 

Slutligen, om du också upptäckte Tahitias hav tack vare Mobydick Tahiti, skulle vi alla gärna läsa din åsikt i kommentarsfältet längst ner i den här artikeln 👍